Varje år kommer det ut ofattbart mycket animation ur landet Japan. Animeserier- och filmer trycks ut på löpande band för att möta hårt spikade deadlines och den efterfrågan som ökar inte minst i ursprungslandet, utan även utomlands. Med denna stora medieproduktion och -konsumtion kan det vara svårt att bli överraskad av nya serier, när det blir enklare att se mönster i handlingar, tröttna på överanvända tropes och förutse vad som komma skall. Det finns en oräknebar mängd med anime att titta på. Paradoxalt nog, går det att säga att det blir svårare att finna en serie som man verkligen uppskattar när det finns en sådan stor mängd av anime att välja mellan, där det mesta inte är mer än medelmåttigt. Ibland stöter man dock på en serie eller film, vare sig den är gammal eller ny, som fullkomligt överträffar ens förväntningar.
Texhnolyze är en sådan serie, och den ljuvligt dystra stämning som den mästerligt målar upp under tjugosex fängslande avsnitt fångar upp en som tittare på ett gripande sätt. Detta blogginlägg dedikeras för att prata om denna stämning och för att beskriva ett antal sätt som den effektivt lyckas skapa den på. För att skapa en tydlig struktur, kommer blogginlägget att delas upp i tre områden: “Implicering”, “tempo och musik” samt “följdriktighet och temamedvetenhet”.
Detta blogginlägg innehåller svaga spoilers till Texhnolyze och Shigofumi
Implicering
Ett vanligt slagord inom skrivkonsten som man ofta får höra är “visa, inte berätta”. Det står för att man som skribent ska försöka förmedla information genom karaktärernas tankar, handlingar och känslor istället för att berätta det direkt till den som konsumerar det. Texhnolyze lyckas använda denna berättarteknik på ett utmärkt vis. Det är få saker som presenteras direkt och i klartext, utan som tittaren istället förväntas (och har möjlighet till att) förstå genom att studera hur karaktärerna tänker, agerar och känner i olika situationer. I exempelvis det första avsnittet, då det troligtvis i alla serier finns som mest information att behöva framföra till tittaren, yttras det inte ett ord på elva minuter! Detta får en som tittare att behöva vara mer uppmärksam på det som sker, för att inte bli vilseledd och dra felaktiga slutsatser om händelseförloppet och dess konsekvenser. Världen som byggs upp i Texhnolyze framförs som full av mystik och intrig, och genom att inte säga saker rakt ut till tittaren förstärks denna känsla.
Att emellanåt explicit återberätta eller kommentera på händelser som sker har givetvis sin plats. Det kan vara viktigt att vara försäkrad om att tittaren förstår vad det är som försiggår i berättelsen för att framtida avslöjanden och handlingsutvecklingar kan ha sin tänkta effekt. I detta fall fungerar den långsamma tappningen av information ur handlingens ådror till dess fördel, genom att tvinga tittaren att vara uppmärksam, kontemplera över signifikansen av särskilda situationer samt leva in sig i seriens värld och karaktärer. Den överhängande stämningen stärks därmed ytterligare, genom att mystiken och intrigen ökar. Nackdelen med att skriva en berättelse som försöker respektera tittarens intelligens på detta vis är att det kräver ett stort arbete och en enorm skicklighet av skribenten för att det inte ska falla pladask. Förmodligen det enklaste och det värsta som kan ske är att tittaren inte får svar på de frågor som eftersöks och att alltför många saker tas för givet av skribenten, men lyckligtvis stämmer inte detta med denna serie. Snarare så är det ett lysande exempel på hur väl det kan fungera i praktiken.
Tempo och musik
Texhnolyze är en långsam serie. Det är det ingen tvekan om. Även om det är en aningen överdrivet, går det att säga att saker inte börjar skrida i rörelse förrän avsnitt sex. Om det söks efter en serie som är mer omedelbar i dess tillfredsställelse, är det troligen svårt att anpassa sig till gyttja-till-midjan hastighet som hålls under seriens gång. Detta är dock inte en nackdel. Det är snarare en fördel, då det långsamma tempot hjälper tittaren att förstå de förhållanden och den socioekonomiska situation som många karaktärer befinner sig i. Detta utgör ett nödvändigt fundament till det som händer senare i serien, då det annars kan vara besvärligt att tyda varför karaktärerna beter sig och agerar som de gör. Texhnolyzes värld är lika deprimerande som den är dunkel. Hopplösheten är spridd i det näst intill dysfunktionella samhället och folk lever under konstant osäkerhet om de kommer att leva och varför de bör leva till nästa dag. Den tid som läggs ned på att utforska omgivningarna och invånarnas vardag stärker endast denna känsla. Även om det går att säga att kugghjulen inte börjar snurra förrän avsnitt sex, betyder det inte att det inte är mycket viktigt som sker innan dess.
Musiken i Texhnolyze kan beskrivas som atmosfärisk, seren och stundtals betungande. Större delen av musiken saknar en tydlig melodi och fungerar för det mesta som brus eller bakgrundsljud. Inte sällan spelas inte någon musik i huvudtaget, då för att tittaren ska få möjligheten att kunna uppskatta omgivningen och den stillsamma övergivenheten. Musiken får ofta en att känna sig obekväm eller förvirrad, och dessa känslor lyfts oftast fram som starkast vid scener där någonting stark negativt eller fruktansvärt sker. Då kan musiken låta bedövande och rent av xenoaktig, och det förstärker därmed känslan av förtvivlan och ångest som ofta ackompanjeras till dessa scener. Musiken spelar en central roll i att bygga upp och förstärka Texhnolyzes atmosfär, och genom att använda den musik som nyligen beskrevs vid rätt tillfälle kan känslan av tomhet och melankoli amplifieras och göras trovärdig i sammanhanget.
Följdriktighet och temamedvetenhet
Till skillnad från en del andra serier som bemöter liknande teman som Texhnolyze, exempelvis hopplöshet, orättvisor och människans irrationella, meningslösa agerande, lyckas Texhnolyze fästa sig till dessa teman utan att slarvigt släppa taget. Serien kan vara deprimerande att titta på, men trots det finns det stunder då karaktärerna tillåts visa glädje. Denna glädje känns genuin, eftersom man som tittare enklare kan sympatisera med det som karaktärerna går igenom. Deras frid betraktas som äkta då den känns förtjänad. En serie som jag anser misslyckas med detta är Shigofumi. I Shigofumi bearbetas liknande teman som i Texhnolyze och eftersträvar i de flesta avsnitt en liknande överhängande atmosfär. Serien lyckas för det mesta att bygga upp denna atmosfär, men på grund av en övergång mellan avsnitt fyra och fem förloras den tidigare etablerade stämningen. Avsnitt fem utspelas på ett komiskt sätt, med lättsam humor och gulliga interaktioner mellan huvudkaraktären och en relativt nyligen introducerad sidokaraktär. Detta kan få tittaren att bli irriterad eller förvirrad, då det inte anses passa med den atmosfär som genomsyrade de föregående avsnitten. Detta avsnitt skulle inte kännas helt opassande i en dedikerad moe-serie.
Visserligen går det att säga att en vilostund från den annars nedslående stämningen kan få de mer seriösa avsnitten att kännas mer betydelsefulla. Dock så kan det i detta fall leda till att en som tittare börjar ifrågasätta kontinuiteten av Shigofumis värld, eftersom det känns så fullständigt annorlunda från vad som man tidigare är bekant med. Det får en som tittare att se seriens melankoliska stämning som någonting som kan läggas på och tas bort efter behov, som ett lock till en kastrull med bubblande vatten, istället för att vara en integral aspekt av serien. Det skulle troligen ha varit bättre om de mindre seriösa delarna av serien, som avsnitt fem, försökte behålla den tidigare existerande stämningen mer än vad den kan ha försökt, samtidigt som den försökte uppvisa mer lyckliga känslor. Shigofumi är en serie som fortfarande går att rekommendera och den jämförelse som görs kanske inte är fullkomligt rättvis, men det visar ändå på hur väl Texhnolyze håller sig till sin överhängande stämning och samtidigt lyckas måla upp många vilt olika känslor inom den uppsatta ramen.
Texhnolyze är en serie som överraskade mig när jag först såg på den, vilket främst hade att göra med den tjocka och drypande atmosfär som den utmärkt bygger upp. Jag hoppas att detta blogginlägg kunde visa några av de observationer som jag gjorde under tittandets gång på ett adekvat vis. Texhnolyze är inte en serie som passar alla och det är förståeligt varför man inte skulle tycka om den, men trots det skulle jag vilja rekommendera den för dess sätt att gripa tag i ens uppmärksamhet och locka in en i dess väl realiserade universum.
/Anonym medlem
